French Neoclassical Painter, 1780-1867 was a French Neoclassical painter. Although he considered himself a painter of history in the tradition of Nicolas Poussin and Jacques-Louis David, by the end of his life it was Ingres' portraits, both painted and drawn, that were recognized as his greatest legacy. A man profoundly respectful of the past, he assumed the role of a guardian of academic orthodoxy against the ascendant Romantic style represented by his nemesis Eug??ne Delacroix. His exemplars, he once explained, were "the great masters which flourished in that century of glorious memory when Raphael set the eternal and incontestable bounds of the sublime in art ... I am thus a conservator of good doctrine, and not an innovator." Nevertheless, modern opinion has tended to regard Ingres and the other Neoclassicists of his era as embodying the Romantic spirit of his time, while his expressive distortions of form and space make him an important precursor of modern art..  Related Paintings of Jean-Auguste Dominique Ingres :. | Male Torso | comtesse d haussonville | Amedee David | Love and beautiful goddess | Miss Kalolin |
Related Artists:
Simone Cantarini,Called Il Pesarese
Pesaro 1612-Bologna 1648
Peto, John Frederick
American, 1854-1907 American painter. He trained at the Pennsylvania Academy of Fine Arts (1877-8), Philadelphia, where he became a friend of William Michael Harnett whose work was a dominant influence on his oeuvre. Peto maintained a studio in Philadelphia, exhibiting at the Academy from 1879 to 1887; he earned a living through occasional work as a photographer, sculptor and painter. After moving to Island Heights, NJ, in 1889,
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.